Industrialismens intåg och den teknologiska utvecklingen har lett till en ständig utveckling och tillkomst av nya produkter som genom sin utformning och funktion erbjudit nya möjligheter men också nya risker. För att skydda t.ex. användarna av produkter från olika risker har samhället sedan länge lagstiftat för att skydda användarna och andra mot dessa risker. Denna lagstiftning har skett på såväl nationell som internationell nivå.
För att skapa en fungerande inre marknad med så få hinder som möjligt för handel mellan länderna inledde EU tidigt ett arbete med att harmonisera ländernas produktlagstiftning. En av de mest välkända rättsakterna avseende produktsäkerhet är maskindirektivet som reglerar säkerheten för maskiner vilka definieras som en sammansatt enhet som har minst en rörlig del och som drivs av en eller flera energikällor. Efterhand har det blivit uppenbart att för att ha ett hållbart samhälle måste man ställa krav på produkters materialinnehåll, återvinningsbarhet, energieffektivitiet etc. Även denna lagstiftning harmoniseras så långt det är möjligt för att få den inre marknaden att fungera så effektivt som möjligt. Här finns konfliktområden eftersom olika länder vill ställa olika stränga krav, och en harmonisering kräver att alla följer samma regler. Även om då vissa länder kan tvingas acceptera lägre krav än de skulle önska, bedöms det ändå som fördelaktigt att den inre marknaden har en överenskommen miniminivå som bland annat styrs av de EU-gemensamma direktiven och förordningarna.
